Beslutet.
Så kom äntligen sambon ner. Två långa veckor hade vi varit utan varandra. Vi gick till lägenheten och Mannolis hälsade på mig som jag vore hans sedan länge vän, kramar och pussar i massor och Eric fick en hanskakning och kram. Jag såg att Eric gillade lägenheten lika mycket som jag. Ännu en gång satte vi oss ner och blev bjudna på kaffe och tilltugg och ytterligare två stora olivolje flaskor fick vi...
Hur skulle nu detta gå till? Jo Mannolis skulle ta hand om alla detaljer runt omkring såsom besöka ingenjören, elverket och alla andra tusen ställen man skulle besöka för att genomföra ett köp. Han skulle även ta dessa småkostnader åt oss så vi slapp bekymra oss för det. Han skulle även följa med och se till att jag fick mitt ΑΦΜ (Afimi = skattenummer) och även följa med så jag kunde öppna ett bankonto vilket man inte kan göra utan ΑΦΜ. (redan året innan försökte jag skaffa ett ΑΦΜ nummer men då jag inte hade en lokal representant så gick inte det) Sen skulle vi tillsammans besöka notariern som skulle fixa kontraktet osv. Allt detta kändes ju oerhört skönt att få hjälp med. Vi diskuterade upplägget med pengarna, kontraktskrivningen, handpenningen ja allt sånt och ännu en gång kändes det hela väldigt överumplande... Vi skulle bestämma oss senast tisdag hur vi ville göra och om vi bestämde oss så skulle vi sätta fart på onsdagen med de grundläggande sakerna jag behövde. Sen behövde vi i stort sett bara åka hem och vänta på att Mannolis skulle ringa och säga att kontraktet var redo att skrivas på.
Det blev två jobbiga dagar. Jag och sambon velade fram och tillbaka fram och tillbaka... Vi kollade med våran bank hemma ang lån vilket innebär att vi skulle åka på amorteringskravet då höjningen av vårt befintliga lån innebar att vi behövde amortera på hela vårt lån (jävla svenska skit regler) Många tankar for genom huvudet:
- Blev vi grundlurade?
- Vad skulle hända om allt gick åt helskotta?
- Skulle vi kunna hyra ut den när vi inte var där?
- Gjorde vi rätt?
- Var vi för impulsiva?
Vi visste inte ut eller in och när vi tog beslutet att "Nej det får vara, vi struntar i att köpa den, det känns så osäkert, det kommer fler chanser" då kändes det som om mitt hjärta brast. Detta var ju min dröm! Något jag velat sedan minst 10 år tillbaka. Nu fanns chansen framför vår näsa och vi tar inte den för att vi är rädda??? Rädda för vad? Vad kan vi förlora? Pengar, javisst! Men pengar är bara pengar. Vad kan vi vinna? Allt! Kanske inte chansen skulle komma igen? Rädsla ska väll aldrig hindra en från att följa sitt hjärta...? Många tårar föll, löjligt? Kanske men det var tårar för ännu en av mina förlorade drömmar...
På morgonen efter en sömnlös natt sa min sambo. -Sophia detta är din dröm. Jag vill inte ta din dröm ifrån dig. Jag är med dig i detta nu kör vi så får det gå som det går...
Min ångest och klumpen i magen försvann med ett leende större en kinesiska muren ringde jag Mannolis och sa vi har bestämt oss. Vi tar den! Jag och sambon möter Mannolis i lägenheten där han dukat upp en rad läckerheter, allt från hans egen gård, oliver, tzatziki, bröd, ägg, ja ett bord med massa grekiska smårätter och naturligtvis vin... Vi sitter och småpratar om allt möjligt och jag säger som Mannolis säger:
"Im not doing buisness, Im making friends"
Naturligtvis gör Mannolis buisness... och vi med... men det byggs också upp ett förtroende och en respekt jämtemot den andra personen. I Grekland måste man sätta en hel del tilltro till personen man gör affärer med, man måste våga lita på hans eller hennes ord för det är inte alltid det finns papper på det man kommer överens om. Detta är väldigt svårt att göra om man inte är van det. Nu hade vi hoppat, nu fick det bära eller brista.
Men var allt bara en konspiration?
Vår första måltid i lägenheten bjöd vår säljare på.