Apartment Aristocats

Jag och Sophia sitter på lokala lilla haket Ostria, dricker vin och äter grillade kastanjer, och jag har precis sagt "JA" till Jinnis utkastade fråga hurvida jag vill följa med ut och fiska dagen efter. "Wow! Vilken ära" och "vad tänkte jag på" snurrade runt i huvudet medan en spännande och förväntansfull känsla infann sig i kroppen. "Men vilken tid ska vi ut?" frågade jag? "Det tar vi sen" säger han och vänder åter blicken mot TVn inne i den lilla baren där ett djurprogram har fängslat alla byns unga 60+are. Tydligen tar man det där med att fiska och tid på samma sätt som allt annat med tider i Grekland, det blir när det blir, men precis innan Jiannis lämnar Ostria vid 23- tiden vänds blicken mot mig och Jinnis säger "Vi ses klockan fem vid båten" sen går han. Jag vänder blicken mot TVn och konstaterar att djurprogrammet är slut. 

 

Klockan ringer halv fem på morgonen, trött efter ca fyra timmar sömn, men ändå förväntansfull klär på mig mina kläder. Linne, T-shirt, dubbla tröjor, vindjacka, höstjackan och jag lånar dessurom ett par av Sophias tights som långkallingar för att hålla mig extra varm under byxorna. Vilken tur att jag köpte nya fodrade vinterskor innan resan dom tål nog lite vatten och jag har dessutom impregnerat dom väl, så kul det ska bli. Smiter ut i den tidiga morgonen, så tyst det är, bara en enstaka katt blänger på mig för att jag stör dess sömn. Passar på att slänga i mig två åksjuketabletter Sophia plockat fram. Ja, jag kan bli sjösjuk vid större vågor. Men vädret är lungt och havet lika så, så det här ska nog gå bra.

 

Nere i hamnen är Jiannis redan på plats trots att jag är där före utsatt tid sitter han där och förbereder. Jag småpratar lite men känner mig även lite handfallen och undrar när tusan kom han ner? När en kvart gått frågar han vad vad klockan är, 05:05 svarar jag och han muttrar lite till svar och berättar att vi väntar på en person som nu tydligen är sen. Trots att jag är handfallen känner jag mig lite stoltare över att jag lyckades vara där tio minuter före utsatt tid så det slapp vara mig, gröngölingen, man muttrade över. Halv sex har fortfarande inte den andra personen dykt upp och vi ger oss av utan denne person som Jiannis "is going to kill". Jannis har nämligen gjort iordning fem linor med ca hundra krokar var och totalt är det några kilometer långt. Detta hade han inte gjort om det bara var vi två och jag är gröngöling utan vetskap alls om hur fisket går till. Gröngöling eller inte, jag tänker göra mitt bästa och visa att trots att jag sitter bakom en dator hela dagarna är jag faktiskt väldigt händig och norrlänning som jag är har jag faktiskt fiskat förut.

 

Fiska med lina - Detta är alltså långa linor med en krok fastknuten var femte kanske sjätte meter. Med jämna mellanrum sätter man dit det som kallas sänken det bestod denna gången av vanliga stenar som man slår en knut runt och fäster på linan. Detta gör man för att linan skall hållas nere i vattnet och inte flyta upp. Som flöten på dessa långa linor, start och slut sätter man en stor plastdunk.

Vi glider ut i den tidiga morgonen, vädret är fortfarande lugnt, lätt bris och små vågor, men Jannis noterar att det kan bli regn och ger mig en uppsättning oranga galonkläder. Varmt och skönt och jag behöver till och med vid ett tillfälle ta av mig ett lager kläder. När vi åkt ungefär en timme, börjar Jiannis visa mig kontrollerna på båten. Jag ska tydligen styra, gasa, stanna och backa, medan han lägger i dessa långa linor samt ge honom flöten eller sänkor eller nya linor när han hojtar om det. Orderna haglar: -Forward, faster, slow, STOP, back, left, more left, right, more right och då och då -Float, stone och new basket. Basket är korgarna, som man lägger de några hundra meter linorna i. Ibland blandas även orderna med grekiska svordomar när linan trasslat sig eller något annat har jäklats med Jiannis. En och en halv timma tog det tills vi hade fått ut all lina. Vad häftigt detta var!

 

Nu var det dax för lunchen som Jiannis fru lagat. Omelett, oliver, bröd, salt ost och korv. Jag proppar i mig som när jag var i lumpen då jag inte riktigt visste hur länge vi har tid att äta och när nästa order ropas ut och man får avbryta. Men det var lugnt, vi skulle guppa någon timme innan vi tog upp linorna. Vi satte fart igen och så var det dax att få reda på hur man drar upp fångsten. Jiannis sköter det mesta, han styr, gasar, backar, tar av fångsten och rensar krokar. Till en början behöver jag bara dra upp flötena, plastdunkarna, för att sedan sätta tillbaka krokarna på kanten av korgarna.

 

Första linan flyter på bra, vågorna har tilltagit nu och regnet har börjat falla. Jag får order om att dra upp andra flötet och sätter igång med att dra in hundra meter rep. Repet ska in och ner i en av korgarna vilket innebär att jag måste titta ner lite under tiden. Vågorna ökar nu. När jag är klar ställer jag mig upp och ska hjälpa till med krokarna igen. Oj, jag mår visst lite illa... Jag biter ihop och tittar mot horisonten. Det hjälper inte. Efter någon minuts stirrande på den guppande horisonten säger jag till Jiannis att jag mår lite dåligt och fem sekunder senare är frukost och lunch i havet och även på i båten. "SHIT" säger Jiannis. Jag hämtar andan, spyr lite till, reser mig upp och försöker hjälpa igen. Men det är kört nu, nu värker och krampar magen och jag har inget mer att spy upp. Jag sitter och vilar några minuter och gör en ansats till att försöka igen, jag menar jag är ändå en norrländsk viking men nej, det är kört. Den stora starka vikingen har förvandlats till en av dom fiskarna vi dragit upp som kippar efter andan, är det såhär dom känner sig när dom vet att deras sista stund är kommen?  

 

Jiannis är förstående och resterande sex timmarna av fiske sitter jag och i stort sett stilla. Jag lyckas väl hjälpa med något enstaka flöte med resultat att de kex jag fick efter första tömningen kom upp igen. Sekunder känns som minuter och minuter som timmar. Jiannis kör på och jobbar, han styr, plockar upp linor, fixar krokar och allt det där medans jag är ett kolli. Den lätta brisen har nu blivit storm och fått sällskap av blixtar och åska, vågorna som ökade så sakta har nu escalerat i rasande fart. Jag inser när jag sitter där och mår dåligt att mina nyinköpta vinterkängor inte alls tål vatten trots nogrann impregnering, jag har fått ett gratis fotbad med doft av fisk, jag kan faktiskt hälla vatten ur skorna. Kläderna är dyngsura trots galoner, jag är blöt in på kroppen. Jag försöker dagdrömma mig om fast mark under fötterna, varm dusch och till en varm säng så jag får sova. Hur orkar jiannis? Vad är han gjord av? Jag tänker efter detta inte ens skaffa mig en gungstol.

 

När vi äntligen åker hemåt känns det som en dröm. Vi gungar inte så våldsamt nu utan mer upp och ner i långa höga vågor. Lite bättre faktiskt. När hamnen skymtar undrar Jiannis om jag vill ta lite kort nu när regnet slutat. Jag gör en kraftansträngning reser mig upp och knäpper bilder på fångst och Jiannis. Sätter mig ner igen och lyckas inte hålla igen utan tömmer det sista i magen, denna gången även på min jacka... herregud.. Jag börjar skratta åt denna olyckliga, absurda och förnedrande situation. Inne i hamnen är det skyddat av vågbrytare och jag lyckas hjälpa till lite med att lägga till. Lycka! Jag slapp komma in i hamnen under förnedrande omständigheter, men lyckan är kortvarig. Sophia möter mig med en avslagen coka cola och ryktet har tydligen gått på byn om att jag inte mått bra. Spiken i kistan är när Sophia säger -Men herregud du har ju kräks på hela hakan och jackan. Hon berättar att ovädret vi var ute in även hade dragit in över Pythagorion så hon hade sökt skydd inne i värmen på Ostria. Vi går hem, jag duschar och sätter mig vid ett värmeelement och får i mig lite yoghurt och frukt. Nu är det vila och äta som gäller. För ikväll är vi bjudna på fest för det är Sankt Antonios dag. Fest med Jiannis och någonstans under nattens timmar i festens anda så lovade jag tydligen att följa med ut och fiska igen... Skam den som ger sig!

Äntligen inne i Pythagorions hamn.

Fast mark har aldrig varit så efterlängtad.